Ida Pettersson

Den Leya jag känner är en glad, framåt, pigg, lekfull, mysig, knähund, älskar att vara i skogen, älskar att bada, älskade Engla, älskade mig. hela min famlij. rättare sagt.
När jag hade henne var hon den finaste hunden som fanns. (har ju tusen kort som bevisar det) hon kommer väl alltid vara den finsate hunden i mina ögon även om hon kanske inte är lika fin nu som hon var.
Alla som känner mig och Leya vet om det här. hon var mitt allt. min ögonsten. hon är den enda hunden jag älskade mer än något annat. tänker inte sitta och ljuga om att jag älskade tex. Olyver lika mycket, för det gjorde jag inte. Jag och Leya hade något speciellt något ingen kan förstå. vi var som helan och halvan. jag var halvan och hon helan. vi var som ett pussel, alla bitarna var på plats. ni försår vart jag vill komma?
Jag skulle aldrig någonsin slå, missköta henne på någotvis. Jag skulle aldrig klara av det. Hon var ju min bebis, jag kallade henne alltid för det. Och man slår väl inte sin bebis? 
När hon var sjuk var jag helt förstörd.

Ibland blir man självisk, kan inte sälja en hund för att man själv skulle må jätte dåligt. Men det jag var tvungen till att göra nu var att bara tänka på Leyas bästa. Inte tänka något på mig själv och hur mycket jag ville ha kvar henne. Men det var som det var och jag hade inget val. som sagt kan jag inte missköta henne. jag var tvungen att sälja henne, för hon fick inte den tiden hon förtjänade.- Jag trodde att hon skulle få det bra. Komma till två som verkligen skulle göra allt för henne så som jag har gjort. - en sak har jag lärt mig. Gå aldrig emot din magkänsla!

Nu får jag höra att, hon hade mjäll. diarré, att hon skiter och pissar ner sig när hon är rädd, 
vilket hon aldrig aldrig någonsin har gjort under tiden med mig. 

Dom säger att hon var i dåligt skick när jag lämnade henne. Mjäll och diarré, skinn och ben osv. 
Det jag trodde att alla hundägare visste var att det kallas "stressmjäll" Leya fick det i stockholm när jag åkte tunnelbana med henne. hon gillade inte tunnelbanan. 
Diarré och mjäll får en hund av stress, så antagligen tycker hon inte om sina nya ägare. hon trivs helt enkelt inte. 
för sålänge hon inte sitter på en tunnelbana har hon aldrig haft "stressmjäll" hos mig.
Och om man läser hennes blogg skriver hon att leya är stissig, har damp, hundjävel, aset, psykotiska hunden osv, att hon pissar och skiter inomhus. när jag hade henne var hon rumsren till 1000. Och hon fick den motionen hon behövde så hon var aldrig stissig mm.
att hon skiter och pissar när hon är rädd nu får mig att bara vilja gråta och hämta tillbaka henne och säga "Förlåt jag ska aldrig mer lämna dig"
Jag kan gråta nu. när jag tänker på alla fina minnen av henne. vi har bara fina minnen. inga dåliga alls.

 Jag inser att jag har gjort mitt livs största misstag. Leya mår inte bra. jag kan se det i hennes ögon det är som att livsglädjen är borta. 

Såhär skriver Moa precis när dom fått henne.

Och nu på hennes blogg står det att hon är en mesig doberman. och som sagt pissar och skiter ner sig när hon är rädd.

jag kan säga att jag håller med Moa på underbart psyke, hon hade det när hon bodde hos mig. hon var inte rädd för något. och inte fan pissa och skit ner sig. så jag börjar undra... Vad har hänt med MIN bebis? :'(