Ida Pettersson

jahopp, det var tydligen inte bara Annelie som hade misshandlat Sigrid. jag hade också gjort det. vilket inte är sant.
Igår kom det 5 poliser och hämtade mig och Annelie, vi var anhållna i våran från varo eller vad det heter. misstänkta för grovmisshandel, en misshandel som inte har ägt rum. jag vet inte varför sigrid hittar på något sånt här. vad har vi gjort henne för att hon vill göra oss illa på det här viset?

Polisen åkte först till mamma för att kolla om vi var där, dom kommer med dragna pistoler, vad är vi, mördare?
nej, vi är helt oskyldiga, Sigrid, du vet det lika bra som oss.

Mitt förhör början i bilen påvägen till stan, det är 3 poliser, en bak som förhör mig, en som kör och en lärling fram, som läser mitt sms jag hör att jag får, jag fick inte ha min mobil, så han tog den, jag får ett till sms och den ringer, han säger att han stänger av mobilen. jag förklarar allt som hände, det jag skrev i inlägget häromdagen.
dom frågar mig vilken advokat jag vill ha. jag vet inte säger jag, en bra sådan.
jag kommer in, dom sätter mig i en fyllecell med en madrass, en kvinnlig polis visiterar mig,  och säger att jag måste ta bort snöret i min tröja och i mina byxor annars får jag ta av mig kläderna. Jah blir sittandes i cellen i 3 timmar ungefär, sen kommer det in en manlig polis och säger "kom nu min sköna, fan är du så farlig då?, nej det är jag inte.
Dom berättar för mig att jag blir häktad och att jag riskerar fängelse, dom toppsar mig för att få mitt DNA. sen blir jag eskorterad till två som jobbar på häktet, där får jag gå in på en toalett med en kvinnlig vårdare, jag måste ta av mig alla mina kläder, hon letar efter ett par trosor i min storlek men lyckas inte hitta ett par, utan ger mig ett par i större storlek.
jag får en kriminallvård topp, byxor, tröja, strumpor, allt i färgen grön. jag frågar om jag kan få ha mina egna trosor på mig, men det fick jag inte. jag är helt förtvivlad och gråter, jag får fylla i ett papper om att dom har mina kläder och sånt.

Sen får jag komma till häktet, där finns det en säng, tv, radio, handfat, med tvål, tandkröm och en tandborste, dom förklarar att jag kan få sitta där i 72 timmar, jag får panik, jag fattar inte varför jag sitter där? att krossa en ruta är det grovmisshandel? dom som jobbar där kommer in med en orange potta som jag får kissa i, jag använder den aldrig. jag känner mig så jävla kränkt och förnedrad. jag gråter och gråter. dom kommer in med en macka och saft, jag äter det aldrig. jag känner ingen hunger. jag vill bara dö.
vårdarna blir orliga över mig och ringer efter en läkare, hon kommer klockan 22.00 och vi pratar till 22.30 ungefär, hon ser att jag mår dåligt, och säger till vårdarna att dom måste kolla till mig 4 gånger varje timma. jag blir inlåst i min cell. luckan som är kanske 10 centermeter hög och 5 bred är öppen, så dom kunde kolla att jag andades.
jag vet ingenting, jag vet inte när jag ska bli släppt.jag vet inte om annelie är kvar, jag vet inget.

jag vaknar tusen gånger den natten, vet egentligen inte om jag överhuvudtaget har sovit något. jag är rädd för vad som ska hända, kommer jag åka in för något jag inte har gjort? hur ska jag kunna bevisa att jag är oskyldig? tankar rusar i huvudet och jag kollar om jag kanske fanns något jag kunde hänga mig i, det fanns inget. jag tänker att då borde sigrid ångra sig för att hon kommer med dom här falska anklagelserna.

klockan kvart i 8 tittar en ny vårdare in i luckan och säger att det är frukost om en kvart. jag måste vara påklädd då. men det är jag redan, det kommer en vagn och jag får gå fram till dörren och säga vad jag vill ha, Vilket är inget. men något måste du äta, nej säger jag. men ta en kopp kaffe iaf, jag tar koppen i på mitt rum, det står orörd till vårdaren kommer och tar ut brickan.
sängen var jag tvungen att bädda.
klockan 9 kommer vårdaren igen och frågar om jag vill gå ut på rastgården. ja okej det kan jag väl göra.
jag får toffllor och en jacka. gården är kanske 10 meter lång och 5 meter bred, kvinna säger till mig att jag få knacka på rutan när jag vill in igen. jag sätter mig ner och tänker, försöker komma på vad jag har gjort för att hon ska göra såhär. jag tänker och tänker.. jag sitter där i en halvtimma sen fryser jag och jag går till fönstret och kvinnan säger: okej vänta i 2-3 minuter så ska jag kolla att det är lugnt. jag blir insläppt och sedan inlåst igen. jag är ensamast i världen.
när jag har legat i cellen i någon timma kommer den kvinnliga vårdare och säger att läkarn har kommit för att prata med mig. jag pratar med honom. han är orolig. dom tror att jag ska ta livet av mig.

han ringer sin chef och förklarar hur jag mår medans han går ut och ringer kommer den kvinnliga vårdaren in till mig, jag får inte lämnas. Hon undrar hur jag mår och vad som är värst.
enkelt, jag sitter häktad för något som aldrig har ägt rum. hon är snäll och kramar mig och säger: sanningen kommer alltid fram 99 % av dom fallen där oskyldiga kommer sanningen fram. jag blir lite lugnare men känner att jag kommer åka dit på det här. jag har inte gjort något.

Jag blir inlåst i min cell igen, och nu är det mat. jag tar mat, men låter den stå. sen kommer någon annan jag inte har sett förut och säger; Du får åka hem nu,
jag blir lycklig och glad. men hur länge då?

jag har frågat vårdarna om annelie, men ingen säger något., förutom nu. din syster sitter och väntar på dig där nere.
jag kommer ut gråtandes, annelie börjar gråta och jag måste besöka doktorn vid psyket.

jag är i chock. jag förstår inte.

jag hade det ändå rätt bra, annelie däremot satt i fyllecellen på en madrass under hela tiden.

varför gör hon såhär? jag, annelie, sigrid och alla som var där vet att vi är oskyldiga. för gudskull snälla.